Det var flera års sedan jag såg en älg på Sörbytorps ägor.  Men nu har det blivit tätt mellan tillfällena att se skogens ståtligaste djur  på nära håll.  I morse i gryningsljuset rörde sig en  ovanligt stor och mörk skugga på söragärdet.  Fram med kikaren för att kolla vad det var för något där på andra sidan landsvägen. Jo visst var det en älg.  Jag brukar hämta tidningen när det ljusnat lite – är det mörkt så är det svårt all hålla koll på katten Birk, som gärna följer med och hämtar tidningen.  Birk har en förmåga att alltid vara framför för mina föttern  När jag är på väg nerför ladugårdsbacken så kommer det bil på landsvägen,  men det bekymrar inte älgen. Jag närmar mig ladugårdsknuten och tar upp Ipaden för att ta en bild. Det knäpper till lite, och då försvinner skogens konung raskt bort.

VId  7-tiden förra lördagen hade jag haft chansen att få en bättre bild,  men jag var så förundrad att jag bara stirrrade på älgarna som tyckte att vårt äppelträd borde hyfsas till lite.  En fixade till äppelträdet och den andra stod lite längre bort.  tVi går ut på balkongen för att se lite bättre.  Då tycker älgarna att det är dags att  springa härifrån och då dyker upp ännu en älg bakom stenröset.